Strikt hundägaransvar

Strikt hundägaransvar?

 

 

 

Dom flesta som haft hund har nog hört det, men är det egentligen någon som följer det?

 

I Hundsport nr6/2015 finns en berättelse om schäfern Vilma och familjen Marmbrandt som fick betala över 700 000kr för att deras hund skällt på deras egen tomt. Det låter helt överdrivet ur min synvinkel. Speciellt när det strikta hundägaransvaret bara gäller när något som "kostar pengar" är det som blir drabbat. Nu kan jag inte förstå hur det kan vara familjen Marmbrandts fel då hundar faktiskt huserar i sina hem och således även på deras tomter. Och vem hade betalat skadeståndet om det var en kråka som kraxade nära hästen. Missförstå mig också rätt, jag tycker det är synd att det gick så illa för hästen som det gjorde även om jag inte kan förstå hur man tänkte kring skadeståndet.

 

Så när jag läst artikeln klart så började jag undra. Varför gäller inte det strikta hundägaransvaret i andra lägen? T ex är det väldigt vanligt att man har sina hundar lösa överallt där jag bor, t o m inne i centrumet, men det är aldrig några konsekvenser av det. Inte ens med tanke på att det är i hela Stockholms län koppeltvång i tätbebyggt område. Bara för några dagar sedan släppte grannen ut sin schäferkorsning i trappen när jag, min mamma, Qiarah och Zaahir var påväg ut. Vi hade tur den gången att inget hände. Men nästa gång kanske vi inte har samma tur. Och om Zaahir biter den hunden är det då vi som får stå för konsekvenserna? Trots att våra hundar ALLTID är kopplade.

 

Sen tänker jag på shih tzun Elvis (som jag tidigare skrivit om) vars liv tog slut på bara några sekunder när en rottweiler sprang fram och bet ihjäl honom. Ägarna var på fyllan och hade släppt den. Men jag kan inte se att några konsekvenser har vidtagits för rottweilern ser jag med jämna mellanrum. Iofs kopplad men utan munkorg. Men lilla Elvis kommer aldrig tillbaka.

 

Vid ett annat tillfälle såg jag 2 hundar sitta bundna i ett staket på den kalla asfalten i februari/mars utanför ett "ölhak" medans ägaren var inne och drack öl. Jag övervägde att ringa polisen men stället stängde och den fulla ägaren tog sina hundar och gick hem. Senare fick jag veta att hundarna hade suttit där i alla fall i 4 timmar. Vart är ansvaret i det?

 

Ett annat exempel är när Zaahir precis flyttat till oss. Det var höst och mörkt och vi var på väg hem från promenaden när en bordercolliekorsning kommer travandes på vägen. Zaahir och jag såg den först inte för vi stod och tittade på en katt. Bordercolliekorsningen däremot rusade efter katten så fort den såg den. Och ägaren, en äldre dam, som låg en hundra meter bakom kallade varken in hunden när hon såg oss eller när hunden började jaga katt. Jag skrek något om han man kanske ska koppla hunden men, som alla andra gånger vi haft med hennes hund att göra, så sket hon i det. Direkt efter kom det fram en annan dam som tackade för att jag dels hade min hund kopplad men också att jag hade sagt till den andra hundägaren. Hon berättade att hennes bror hade blivit biten riktigt illa i benet av en rabiessmittad hund när hon var liten i hemlandet hon kom ifrån. Och att hon var väldigt rädd för hundar. Hon sa att det gick bra sålänge hunden var kopplad. Jag tyckte synd om henne som måste känna sig så osäker så ofta och hur mycket lättare det hade varit för henne om alla dessa lösa hundar faktiskt hade varit kopplade. Och inte minst alla dessa kattägare som inte kan garantera att deras husdjur kommer säkra hem igen.

 

Eller om någon kommer ihåg artikeln om dörrförsäljaren som gick in på en tomt trots att hon såg skylten om att det fanns hundar på platsen. Och blev biten i benet och sedan försökte få det att verka som att felet låg i att hundägaren hade sina hundar på tomten. Och att hundarna var onda varelser och att hon nu skulle ha men för livet. Var det inte så att dörrförsäljaren själv faktiskt gjorde det aktiva valet att gå in till hundarna och bli hundbiten.

 

En annan sak som hänt mig flera gånger, när jag inte haft hundarna med mig, är att lösa hundar eller ännu värre hundar i flexikoppel sprungit fram och bitit mig i benet. Inga av dessa hundar har varit speciellt stora. Och det gjorde inte direkt ont. Men principen att hunden bara kan springa fram och bita någon utan att ägarna gör något är helt sjuk för mig. Specielt dom som är kopplade. Där ägarna faktiskt kan avbryta det hela men väljer att inte göra det.

 

Så den sista saken jag ofta tänker på är alla dessa småhundsägare som vind för våg släpper sina små, uppkäftiga, ouppfostrade odjur. När dom sen springer fram till en annan hund så skriker ägarna mer än ofta det är lugnt, han/hon/den/det är snäll. Hur tänker man då? Alltså helt ärligt, hur tänker ni? För det första verkar dessa ägare inte förstå att av alla dessa småhundar som "är snälla" så springer INGA av dom fram med intentionen att vara snäll. För det andra är att visst era hundar kanske inte kan göra någon allvarlig skada eller ens vågar försöka när den väl kommer fram. Men hunden i andra änden av det hela kanske inte är lika snäll. Den kanske inte tycker om att bli utskälld av en främlig. Den kanske till och med är rädd för andra hundar. Och om något skulle hända i den situationen, vems fel är det då?

 

Så hur är det då? Är det verkligen så att hundägaransvaret bara gäller när det är någon eller något som är mer betydelsefullt än något annat. Eller är det bara då bevisning finns? Eller gäller hundägaransvaret bara på vissa ställen? Eller kanske bara när det är andra sorters husdjur involverade? Eller kan det vara så att det finns många människor som helt enkelt inte vet om eller bryr sig om koppeltvång, lagstiftning och strikt hundägaransvar.

 

Copyright © All Rights Reserved

hanssonshundar.se 2005 - 2015