Qiarah

SE UCH FI UCH WW-08 Antefa's Qiarah

 

 

 

Rolig. Egensinnig. Knasig. Bestämd. Söt. Envis. Sån är hon våran gamla tant.

 

Qiarah är efter våran tik Shingi. Hon föddes hemma hos Annica på kennel Antefa's och jag valde henne när hon var bara en dag gammal. Hon var så nära perfekt man bara kunde komma och inte ett dugg lika sina 9 bröder och systrar. Redan från början var hon en egensinnig fröken som alltid gick sin egen väg. Men hon var väldigt duktig som valp. Hon var rumsren från början. Gick att lämna utan problem. Tuggade aldrig på möbler eller saker. Otrolig enkel att ha att göra med. Men det gick snabbt över i tonåren och hon blev en galen fröken med mycket att säga till om. Hon var, och är fortfarande, envis som synden.

 

Som ung var Qiarahs bästa kompis och stora kärlek i livet Oliver. En vänskap ingen riktigt vet hur det kunde komma sig. Oliver tyckte faraohundarna var stora och drev för mycket med honom och Qiarah var klantig och oförsiktig som ung. Men hon var alltid så försiktig med Oliver. Hon brukade ruffsa till håret på hans huvud med nosen och när vi var ute i hundgården brukade hon rusa rakt mot honom och sen slänga sig å ryggen precis framför honom. Han hatade när alla andra hundar gjorde så för han var rädd att råka bli trampad på. Men aldrig när Qiarah gjorde det. Då gick han fram och tvättade hennes öron. Något han heller aldrig gjorde på någon annan. Oliver fick diskbrock som äldre och vart krum i ryggen vilket gjorde det mesta svårt för honom. När vi var på jobbet brukade han smyga in i Qiarahs bur, hon sov i en öppen bur i hallen, och lägga sig på hennes huvud. När man kom hem från jobbet låg hon alltid kvar stilla tills alla andra hundarna hälsat och Oliver gått ur buren innan hon reste sig.

 

Hennes utställningskarriär var kort men intensiv. Bland hennes allra första utställningar blev hon BIS-3 valp och en av dom sista fick hon sin WW titel. Hon har placerat sig bra nästan varje gång hon ställdes ut men trivdes aldrig i utställningsmiljön. Vid dryga 4års ålder, strax efter världsvinnarutställningen, så pensionerade vi henne. I och med det så pensionerades även jag och Picashu från utställningarna. Något som jag aldrig ångrat att jag gjort.

 

Qiarah blev aldrig någon coursinghund och hon har bara testat lure coursing 3ggr i sitt liv. Anledningen att det blev så är att varje vår när det var dags att börja träna så lyckades hon bli sjuk eller skadad. Ena året var det magsjuka för att nästa år vara att hon gjort illa frambenet. I samband med att hon slutade ställas ut så gav vi helt enkelt upp. Hon verkade inte sakna det och hon är ganska lat som person så vi bestämde oss för att koncentrera oss på annat.

 

Efter utställningarna började vi träna lite på vardagliga saker. Hon var ganska osäker på andra hundar och jag tror dom flesta faraomänniskor kommer nog ihåg henne som "den där" galna hunden med dåligt humör. Egentligen är hon en riktig liten gullunge som är väldigt smart men känner sig bortkommen utan sin familj. Hon lärde sig snabbt att lyssna bättre och strunta i andra hundar. Hon började komma på inkallning. Vi började träna viltspår, "hemma agility" och rallylydnad Allt med goda resultat. Men hennes favorit är alla former av kluriga spel. Juh svårare desto bättre. Hon knäcker det mesta på några minuter.

 

Senaste åren har varit lite tuffa för Qiarah. När mamma Shingi gick bort miste hon sitt stora stöd i livet och det var hemskt tungt för både henne och Picashu. Shingi var alltid stora bossen och allas mamma. Qiarah och Picashu såg upp till henne och litade alltid på att Shingi skulle lösa alla situationer. Hennes bortgång gjorde även att Qiarah och Picashu fick reda ut sina roller i familjen. Ganska kort efter det började Picashu bli sämre och krävde mycket tid och vård. Det blev svårt för Qiarah att alltid komma som nr 2 hos mig. (Min) mamma har tagit jättebra hand om henne under den tiden och jag vet att hon såg till att Qiarah alltid fick det hon behövde. Sista dagarna Picashu levde gick hon från att vara familjens lilla bortskämda snorunge till att bli ett enormt stöd för honom. Jag låg vaken varje natt med honom utifall han behövde hjälp med något och Qiarah låg vid hans sida varje dag och väckte mig när han vaknade. Tiden efter Picashus bortgång var nästan svårare för henne. Hon tyckte hon behövde ta på sig alla roller Picashu hade haft och det var första gången i sitt liv som hon var ensam hund i familjen. Sakta men säkert har hon börjat vänja sig vid tanken att vara själv och det enda som sitter kvar är att hon inte gärna vill bli lämnad själv.

 

Nu har Qiarah fått en ny kompis. Eller det har kommit en ny hund till familjen. Hon är inte riktigt säker på om hon verkligen tycker om honom. Hon accepterar att han finns i huset men hon tycker han låter för mycket och morrar på honom när hon tycker det är nog. Vilket är ofta. Med tiden kommer dom nog att tycka bättre om varandra men nu får vi nog nöja oss med att hon iaf litar tillräckligt mycket på honom för att ligga på rygg i soffan och sova när han ligger bredvid.

 

Nu ungefär ett halvår efter att Zaahir flyttat in hos oss tycker dom riktigt bra om varandra. Men relationen till Zaahir är inte som den hon haft med dom andra hundarna. Och blir nog aldrig riktigt sådan heller. Men hon tycker nog att han är en del av familjen nu. Dom hälsar glatt på varandra och han är bra att använda som huvudkudde. En gång om dagen måste man även kolla så han är hel och ren, men man måste göra det med en bister och ganska oengagerad min som alla andra äldre faraotikar gör. Men hon uppskattar sällskapet och han är trots sitt lite klumpiga sätt att vara en bra stöttepelare och en lugn själ att förlita sig på när åskan går eller grannen renoverar.

Skrattar -2st framtänder.

Så kan det gå när man inte är försiktig.

Qiarah BIM Askersund. Ca 3år

Foto: Okänd

Qiarah 8v och Oliver

Skön sovstil. 9,5år

Copyright © All Rights Reserved

hanssonshundar.se 2005 - 2015