Oliver

Zazza Paa Duo's How Do You Do

 

 

 

Omöjlig. Egensinnig. Lättlärd. Grinig. Söt. Knasig. Våran dammtuss Oliver.

 

Oliver var Oliver. Ingen annan av våra hundar var överhuvudtaget lik honom. Han kunde vara så otroligt korkad när det gällde vissa saker för att senare förvåna över hur smart han kunde vara. Nästan alla trick han kunde, och han kunde en hel del, hade han lärt sig av Q-Lhaan. Utom vacker tass. Tass var det värsta han visste. Han bokstavligen hatade när man rörde hans fötter, men vacker tass kunde han så om man lurade honom kunde man få honom att räcka tassen.

 

Personligheten på Oliver kunde däremot diskuteras. Han var, enligt honom själv, kungen av allt. Han tyckte att han styrde och ställde och att alla skulle göra som han sa men i verkligheten hade dom andra hundarna inte så stor respekt för honom. Han var min systers lilla gullegris på alla sätt och vis och det märktes tydligt på honom. Han är den enda av våra hundar som bitit mig så hårt att jag nästan behövde sys. Men när syrran inte var i närheten så var han helt underbar. Glad, snacksalig och älskade att visa hur duktig han var.

 

Oliver bodde större delen av livet hos oss även efter att min syster flyttat. Han trivdes bra här och fick vara hund på riktigt. Han hade aldrig koppel, fick gå långpromenader i skogen och cykla. Cykla hatade han i början men det tog inte lång tid innan han förstod poängen och stod och hoppade varje gång vi skulle ut. Jag cyklade alla hundarna på en gång på den tiden och ingen av dom var kopplade. Oliver fick bestämma takten i början och när han rusat en och en halv kilometer så stannade han. Sen fick han åka ryggsäck resten av cykelrundan. Det älskade han nog mer än att springa. Oliver älskade även snö och vinter. Han kunde leka ute hur länge som helst när det hade snöat. Men bara där det var plogat.

 

När Oliver var gammal så kom Qiarah in i bilden. Dom andra hundarna och Oliver hade egentligen inte så stort intresse av varandra. Självklart så agerade dom som flock när någon ful hund eller så skällde på dom. Och Q-Lhaan vaktade honom om något var påväg att hända men i vanliga livet så kom dom inte allt för bra överens. Men med Qiarah ändrades hela hans syn på stora bruna hundar. Oliver och Qiarah älskade verkligen varandra och han litade på henne i vått och torrt. Vilket var jättekonstigt. Qiarah var en grymt respektlös valp och unghund. Högljud, uppkäftig och gick helt sin egen väg. Men med Oliver var hon alltid mjuk. När Oliver senare fick diskbrock i ryggen så litade han ännu mindre på dom andra hundarna och ville inte gärna att dom var lösa runt honom. Men Qiarah kunde komma springande rakt mot honom för att sen kasta sig på sidan framför honom och han rykte inte ens till. Han visste att hon aldrig skulle göra illa honom. Hon brukade även gå fram till honom och rufsa om pälsen på hans huvud. Den allra sista tiden för Oliver så fick han vara i hallen när vi inte var hemma. Qiarah fick vara i en öppen hundbur (hennes hundkoja hon fortfarande sover i) i hallen och köket. Ett kompostnät delade av Olivers del av hallen med Qiarahs del. Men varje gång man kom hem hade någon av dom öppnat och Oliver låg uppepå Qiarahs huvud. Hon låg där alldeles blixtstilla tills han gått ut ur buren då kom hon upp och hälsade. Efter Oliver qick bort vart Qiarah nästan omöjlig att lämna. Hon saknade honom förskräckligt mycket.

 

Även om det är många år nu sen Oliver gick bort och med tanke på hur otroligt jobbig han faktiskt var så känns hushållet lite tomt. Han var en stor personlighet och han var så olik faraohundarna att han uppfann en ny roll i familjen. En vacker dag kanske vi köper en ny "Oliver" men ingen kan någonsin ta hans plats.

Liten valp.

Han kunde vara vacker våran lilla grabb.

Skitig, orakad, vildvuxen och superlycklig.

Electric

Skrattar.

Glad på vårpromenaden

Lipar.

Modell med vinden i håret.

Copyright © All Rights Reserved

hanssonshundar.se 2005 - 2015